Test: Nothing Phone (2) - unik både inåt och utåt

Förra årets friska fläkt i mobilvärlden

När den första Nothing Phone lanserades i juli 2022 var det med premissen att skapa något nytt i en ganska repetitiv värld av mobiltelefonsläpp. Där de flesta telefoner liknar varandra ohyggligt mycket – både på in och utsida – valde Nothing att gå helt in på produktkategorin mellansegment men med ett ovanligt utstickande krut på design.

Och visst lyckades de bra med den första Nothing Phone (1). Som med sitt karaktäristiska ljusmönster på baksidan tillsammans med den transparenta designen fångade både pressvärlden och kunderna med just något nytt.

Allt var dock inte perfekt och även om designen utan tvekan stod ut led den första Nothing Phone av något undermålig prestanda och batteritid samt att det monokroma menysystem behövde lite ytterligare polering. Inget konstig egentligen. I relation var den ju t.ex. den första iPhone-modellen i många avseenden förfärlig att använda. Men även den hade, precis som Nothing Phone (1), ett fokus på att leverera något unikt.

Inte lika blåsigt, men fortfarande friskt

På utsidan påminner Nothing Phone (2) extremt mycket om sin föregångare. Vilket inte är negativt. Däremot skiljer sig telefonerna åt framförallt när det kommer till storlek. Även om det inte är extremt gör den (ungefär) extra millimetern i varje riktning Phone (2) till en rätt stor telefon. För att föredra mindre telefoner är jag dock positivt överraskad hur pass enkel Phone (2) ändå är att både hålla i och använda med en hand.

Vidare är det tydligt att designen som sådan fått sig en hel del omsorg, även jämfört med föregående års modell. Kanterna är rundade där man tycker att de borde vara rundade och vikten är bra avvägd för en smärtfri användning. Överlag måste jag säga att Phone (2) är en förbaskat läcker telefon. Mycket tack vare att den transparanta baksidan i samspel med den likartade stilen på själva operativsystemet (mer om detta strax) känns just som något nytt, i positiv bemärkelse.

Men då var jag en gång också tolvåringen som köpte en lilatransparent Game Boy Color, så det är möjligt att jag är lite väl subjektiv i mitt tyckande.

Glyph-baksidan

Vad som däremot inte är en subjektiv åsikt är att telefonens så kallade Glyph-ljus på baksidan delats upp i lite mindre instanser på Phone (2) jämfört med de längre ledstrips som fanns på föregångaren. Här kommer vi också in på det som kanske är allra mest unikt med just Nothing-telefonerna, Glyph-gränssnittet på baksidan, som låter telefonen använda ljus för att signalera allt från inkommande samtal och notifikationer till timernedräkningar.

Grundtanken från Nothings sida är att man helt enkelt inte ska behöva låsa upp telefonen hela tiden och lockas in i allas vårt lilla (stora?) scroll-beroende. Utan istället snabbt kunna se om man ens har något nytt att ta del av.

Precis som hos Phone (1) är Glyp-funktionen trevlig och absolut användbar. Via telefonens mjukvara går det att skapa egna inställningar för vilka lampor som ska lysa upp baserat på vad som sker i telefonen. Något som fungerar i stort sett helt utan problem. Inställningsmöjligheterna är däremot lite låsta och det vore kul att kunna använda ljusmönstren för ännu fler saker än notifikationer av olika slag. Men att något är lite låst är heller inte alltid dåligt, så visst finns det fördelar med att systemet stannar på sin utstakade väg.

Det mer tekniska

Där den första Nothing-telefonen hade småproblem med prestandan är detta inget som lever kvar hos uppföljaren. Under huven finns fjolårets Snapdragon 8+ Gen 1 som tillsammans med 12 GB internminne levererar en i stort sett helt smärtfri användarupplevelse oavsett vad telefonen utsätts för.

Skärmen är därtill en trevlig 6,7 tums OLED-variant med både hög ljusstyrka (500 nits, 1600 nits peak), god kontrast och 120 Hz uppdateringshastighet. Skärmpanelen är också tillverkad med LPTO-teknik och har således stöd för att sänka uppdateringshastigheten vid de tillfällen det är möjligt i syfte att spara batteri. Något telefonen dessutom verkar lyckas ganska bra med. Vid normal användning får jag utan problem cirka två dagars livstid ur det 4700 mAh-stora batteriet.

Med i kartongen följer en USB-kabel för laddning men ingen väggkontakt. Stöd finns dock både för snabbladdning i upp till 45 W samt trådlös laddning i maximalt 15 W. Inte extremt, men heller inte extremt dåligt på något sätt.

Stort mjukvarufokus

När det kommer till mjukvara har Nothing med nya Nothing OS 2 verkligen gått all-in på en upplevelse som ska matcha utsidan. Vid uppstart får jag t.ex. välja mellan ett monokromt färgschema för samtliga appar och menyer, alternativt ett med de vanliga Android-färgerna för apparna. Gissningsvis ska det svartvita färgschemat ytterligare uppmuntra till att inte lockas in i alla färgglada app-ikoner. Något det nämligen lyckas ganska bra med. Men också på bekostnad av att det stundtals kan vara lite knepigt att faktiskt hitta den app man vill åt.

Personligen föredrar jag faktiskt de lite mer färgglada ikonerna, som också de passar utmärkt tillsammans med den i övrigt monokroma Android-poleringen. Men smaken är givetvis olika. Snabb och smidig så det förslår är dock själva användarupplevelsen oavsett användning av flera appar sida vid sida eller spelande.

Tre bra kameror (och ingen dålig!)

Ett populärt knep många tillverkare väljer när det kommer till kameror är att lägga till åtminstone en extra sådan som jämfört med den eller de övriga levererar ganska undermåliga resultat. Kanske för att fler kameror kanske säljer bättre?

Oavsett vilket är det här förbaskat skönt att Nothing helt skippat detta och istället försett Phone (2) med dels en ordentlig huvudkamera baserad på Sonys IMX890-sensor med 50 megapixels upplösning. Dels en ultravidvinkellins med samma upplösning och möjlighet till makrofotografering så nära som 4 cm.

Även om huvudkameran föga förvånande drar det längsta kvalitetsstrået är vidvinkelkompanjonen inte långt efter. Färgerna är bra och verklighetstrogna och att fotografera i mörker uppviglar heller inga större problem. Givetvis fixar båda kamerorna också även videoinspelning i 4K/60 fps.

Till och med frontkameran levererar ett fullgott resultat för mer selfie-inspirerade fotograferingar. Visserligen inte med samma detaljrikedom som hos de andra två kamerorna. Men både färgåtergivning och livfullhet håller sig ovanligt högt. Ska jag anmärka på något är det att den datoriserade bearbetningen av bilderna från den främre kameran ibland går lite väl hårt åt filterhållet och får framförallt hud att se lite överarbetat slät ut.

Pris och konkurrens

Mellansegmentet är hårt trafikerat. Nothing Phone (2) sticker däremot ut, framförallt designmässigt. Lite småfarligt nog sticker den också aningens ut prismässigt. För versionen jag testat, med 256 GB lagringsutrymme, är prislappen 8490 kr. För 512 GB går priset upp ytterligare 1500 kr. En inte helt orimlig höjning. Däremot är grundpriset som sagt inte riktigt på samma trevliga nivå där föregångaren en gång befann sig. Vilket egentligen gör att Phone (2) börjar närma sig toppsegmentet snarare än mellanläget när det kommer till pris.

Tack och lov speglas prishöjningen både i komponenter och design, som samtliga är bättre än hos föregångaren och dessutom bättre än hos många andra telefoner i prisklassen.

Oavsett om man verkligen gillar Glyph-gränssnittet eller mest ser det som en gimmick skulle jag ändå påstå att det högre priset gentemot föregångaren definitivt går att motivera. För Nothing Phone (2) är utan tvekan en riktigt bra telefon. Sett till prisvärdhet och rena hårdvaruspecifikationer finns det dock en del konkurrens, t.ex. från Googles Pixel 7a och One Plus Nord 3 som båda är lite mer prispressade alternativ med likvärdig, om än snäppet lägre, prestanda.